Mats talar om sinnesupplevelser när han beskriver estetiska lärprocesser, alltså att på olika sätt kunna upptäcka ett material med hjälp av sin kropp genom sinnena syn, hörsel, lukt, känsel och smak.
Mats lektioner handlar mycket om att vara självkritisk och hans undervisning går ut på att väcka intresse och/eller frågeställningar som eleverna sedan får reflektera över.
När han idag talade om att vi vuxna kan vara orsaken till att barn inte får utforska estetiska lärprocesser, blev jag lite rädd. Jag vet själv att jag som vuxen är väldigt beroende av klockan och mina måsten i vardagen.
Ska dessa komma i mellan barns utforskande i en estetisk lärprocess?
Barn behöver tid, de måste få möjlighet att i egen takt få utforska ett material på sitt sätt genom sina sinnen.
Ett annat exempel på hur vi vuxna hämmar barns utforskande i estetiska lärprocesser är när vi begränsar.
Vi tar ett exempel:
Jag har introducerat en aktvitet för tvååringar att utforska akrylfärg på ett stort gemensamt papper. Jag vänder ryggen bort från aktiviteten för att hämta mer färg och när jag återigen blickar tillbaka på barnen ser jag två barn sitter och målar på varandra istället för på pappret. Hur kommer jag reagera?
Hur hade jag reagerat om två barn hade målat på varandra istället för på pappret?
Hade jag blivit arg för att det inte alls var uppgiftens syfte? Hade jag sagt åt dem att sluta och rätta sig efter hur aktiviteten var tänkt? Hade jag nonchalerat deras beteende eller hade jag varit med dem i utforskandet?
Detta är ett typexempel på en estetisk lärprocess där barnen upptäcker ett material med kroppen och det är också ett sådant beteende som vi ska belysa hos barn.
Trots att jag vet att detta är ett positivt beteende tycker jag ändå att frågan är svår.
Som pedagog finns det många personer i förskolans värld som man ska behaga.
Jag själv hade velat svara att jag hade varit med och utforskat och kanske hade barnen till och med fått måla på mig?
Men det läskiga i frågan är egentligen inte vad jag hade velat göra i situationen, utan det som skrämmer mig är egentligen vad jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra i den situationen. Och det påverkar också mitt beslut. Vad förväntar sig mina kollegor av mig? Vad förväntar sig barnen? Vad hade föräldrarna tyckt om mig om jag hade tillåtit detta beteende? Hade det blivit kaos i barngruppen för att alla barn valde att måla på varandra och även på de barn som inte hade velat vara med?
Frågorna är många, och jag tror det är just det som är felet. Mina egna tankar kring vad jag TROR att andra förväntar sig att jag ska göra, blir en bromskloss för barns utveckling.
"Det finns för många orsaker till att detta kan gå snett och därför väljer vi att inte testa det".Tyvärr tror jag att pedagoger många gånger tänker som i meningen ovan, man är rädd för att det ska gå fel.
Men då kan man ju också ställa sig frågorna;
Vem har sagt att föräldrarna kommer bli vansinniga? Vem har sagt att kollegorna kommer titta snett på dig? Och vem har sagt att det kommer bli kaos?
FÖR (då kommer vi till den allra viktigaste frågan)...
Vems är egentligen tiden på förskolan?
Är den min? Är den föräldrarnas? Är den mina kollegors eller är den barnens?
Svaret är ganska enkelt, och därför blir även svaret på föregående problem enkelt att lösa.
Tiden på förskolan är barnens och om barnen vill utforska färgen på andra sätt än de som jag har bestämt, vad har jag att säga till om det mer än att låta dem fascineras och lära genom estetiska lärprocesser på sitt individuella sätt.
Alla barn är olika, och därför ska även olika inlärnings sätt respekteras.
Referenser:
Mats Andersson. Estetiska lärprocesser. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-17.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar