Workshop: Textil med tovning

Idag har vi haft textil-workshop med Catrine Berg som introducerade tekniken att tova ull. Dagen började med en gruppuppgift och slutade i ett individuellt arbete. Att tova ull innebär att medvetet krympa fibrerna i ullen till en viss form. Det behövs vätska, ett basiskt medel (ex; såpa) och friktion. 

Vårt grupparbete handlade om att vi tillsammans skulle tova en filt efter våra erfarenheter på konstmuseet på komedianten. Våra tankar skulle alltså speglas i vårt färdiga arbete. En sak som är säker när det gäller att tova, är att det krävs tålamod och engagemang. 
I gruppuppgiften krävdes det att vi i gruppen skulle samarbeta för hur vi ville att filten skulle se ut och lösa eventuella problem som uppkom under vägen. Hur var det nu vi skulle göra? Kan någon fylla i hålen med mer ull? Hur skulle vi göra efter att vi hällt på vatten?

Det här arbetet är en estetisk lärprocess som främjar ett diskuterande och kreativt arbetssätt. I arbete med en barngrupp är det viktigt att utgå ifrån ett implicit arbete, att benämna allt som görs för att medvetandegöra barnen på fler och kanske lite annorlunda begrepp. Utan att riktigt reflektera över det i stunden använde vi många matematiska begrepp som exempelvis; lång, kort, många, fler, mindre, färre, stor, liten, cirkel, rund osv. 

Att arbeta med tovning innebär att gå in i en process och börja från början. Barn behöver vara med under processen för att få reda på att ull blir till ett tyg. Jag tror det blir mer konkret för barnen om de får vara med att tillsammans skapa ett material.  
Under arbetets gång med ullen blev sinnesupplevelserna ett fokus för lärandet. Materialet betedde sig på olika sätt beroende på hur mycket vatten och såpa som användes. Materialet såg annorlunda ut från början till slut och det luktade till och med annorlunda.Vi upptäckte även att om ett sinne tas bort genom att exempelvis blunda, så förstärks de andra. Vi kunde därför lättare känna vart på tyget som de behövdes mer ull för att det skulle bli ett jämt lager. 

Vår individuella uppgift handlade om att vi skulle få göra en tredimensionell figur. Här kunde vi använda samma teknik som innan, att arbeta med vatten, såpa och friktion, men vi fick också använda oss utav en så kallad tovnål. En kanylliknande nål som med hullingar torrtovar ullen till en hård yta. Denna nålen rekommenderar varken Catrine eller jag själv att använda i förskolan för det finns väldigt stor risk att nålen fastnar i ett barns finger och då blir det inte roligt att ta loss den. 

Det jag lärde mig idag var att det är viktigt att göra "misstag" för då lär man sig. Med det sagt är det viktigt att ha en tillåtande miljö där det inte finns något rätt eller fel. 
Catrine (1) förklarade att ull inte är dyrt, utan är ett material som alla förskolor borde använda sig utav. Detta blev jag positivt överraskad av då ull för mig känns som en "lyx vara". Ull är ett naturligt material som kan vara ett genomgående tema i barngruppen. Varför inte besöka en fårfarm och se vart ifrån ullen kommer? 


Referenser:
Catrine Berg. Textil 2. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-10-13.

Navet: Föreläsning/Workshop

Igår kom Navet från Borås för att tala om de dolda brister som finns i förskolan samt om hållbar utveckling.
Vår kurs heter "Didaktik, estetiska lärprocesser och barns meningsskapande i språk, kommunikation och matematik". Det finns en del viktiga nyckelord i vår kurs och två av dem tog Anna Gunnarsson upp under sin föreläsning, nämligen kreativitet och nyfikenhet. Anna började sin föreläsning med följande mening;

"Barn behöver grunderna i kreativitet och nyfikenhet för att barn ska vilja fortsätta lära och det är vårt uppdrag att tillägna barn den kunskapen". 

Det är alltså vi pedagoger som måste ge barn möjligheten till att få upptäcka nyfikenhet och kreativitet i lärande. Men hur ger vi barnen den kunskapen? 
Jag tänker att engagerade pedagoger, ett tillåtande förhållningssätt samt tillåtande miljö har stort inflytande på hur barn upptäcker nyfikenhet och kreativitet. Det finns givetvis fler faktorer som sporrar barn till att upptäcka kreativitet och nyfikenhet men det var dessa ord som fastnade i mitt huvud. Om det inte finns ett engagemang från pedagogerna eller ett tillåtande förhållningssätt och miljö, tvekar jag på att barn känner friheten till att våga utforska fenomen. Det är just i denna frihet som lusten till lärande uppkommer, barnen blir nyfikna på att upptäcka och vågar därför kreativt utforska fenomenet.

Anna Gunnarsson fick oss att förstå att det finns en del brister i förskolan som hämmar barns nyfikenhet och kreativitet, trots att det står i läroplanen och är vårt uppdrag (Lgr11 2011, s.9).
Vad kan jag göra för att själv jobba med barns nyfikenhet och kreativitet?
Vi gjorde en övning som innebar att våga säga ja till sådant som man själv egentligen inte ville göra. Då skulle man med entusiasm och motivation säga ja till en aktivitet som en annan person föreslog att vi skulle göra tillsammans.
Tro det eller ej, men det hända någonting i min kropp när jag valde att vara positiv till den andres förslag. Genom att glatt och entusiastiskt svara Ja till att göra en aktivitet som jag egentligen inte vill göra, blev jag motiverad till att faktiskt genomföra den.
Jag menar någonting måste ha skett inom mig, för jag tyckte det skulle bli kul att rengöra toaletten...

Det här fick mig att tänka till, för det är ofta som vi säger nej till barn utan att motivera varför vi säger ett nej. Vi gjorde samma övning igen fast att vi skulle säga Nej till en aktivitet som vi verkligen ville göra. Reaktionen var hemsk. Jag kände mig sågad från topp till tå. Någonting jag älskar att göra blev nedvärderat och ointressant för den andra personen som sa nej. Jag kände hur mitt självförtroende bara sjönk...
TÄNK DÅ på alla de gånger vi sagt nej till någonting som ett barn har velat göra. 
TÄNK DÅ hur vi sågat deras drömmar och idéer för att vi pedagoger inte är tillräckligt engagerade. TÄNK DÅ på hur barnet måste ha känt. 
TÄNK DÅ på hur vi pedagoger kan ha sänkt deras självförtroende... 

Tanken skrämmer mig, samtidigt är jag väldigt tacksam till att ha få upplevt hur det kändes att bli sågad. Nu förstår jag hur ett barn kan känna när de tagit mod till sig att våga fråga om någonting, men blir nekad av någon anledning. Jag förstår nu hur ett barn kan känna när en pedagog, en person som ska hjälpa barn att utvecklas, trampar barnet på fötterna och går iväg utan att se sig om.

Jag vill verkligen inte vara den pedagogen som inte vågar gå över gränserna. Jag vill vara den pedagogen som säger ja till att ta in regnvatten inomhus. Därför tror jag att det är viktigt att om jag säger nej så måste jag motivera mitt svar och bollar över frågan till barnen.

- Får vi ta in dessa hinkarna med vatten?
- Vad tycker ni? Är det en bra idé?
-JA!
- Okej, men vad behöver ni tänka på om ni gör det?
- ..hmm. (Barnen får fundera) 

Om vi pedagoger vågar att bara nyfikna och kreativa med vår inställning till att lösa problem så kommer barns inflytande och fler möjligheter till lärande att tillämpas.

Referenser:
Anna Gunnarsson. Navet 1 med Anna Gunnarsson. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-10-08.
Läroplan för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011) Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575

Studiebesök 5: Varberg Komedianten

Idag var vi på studiebesök på Komedianten i Varberg. Jag har varit där många gånger tidigare och även besökt konsthallen i samband med biblioteksbesök eftersom de är nära anslutning till varandra. Idag fick vi ta del av konsthallens utställning som hette; Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige? och använda den som utgångspunkt för vår vistelse på Komedianten.

Jag visste inte riktigt vad dagen skulle erbjuda när jag vaknade på morgonen. Jag hoppades på en inspirerande dag med flera pedagogiska tankar och idéer snurrandes i huvudet och visst blev det så.

Vi fick träffa en konstpedagog och en förskolepedagog som började dagen med en "föreläsning" om hur en pedagog kan arbeta med konst som utgångspunkt för barns lärande. Förskolepedagogen hette Kristina och var både ateljérista och pedagogista och hade en mängd erfarenhet kring att arbeta i nära relation till en konsthall. Hon berättade en hel del om sina erfarenheter och förklarade olika tillvägagångssätt för att få in konsten i barns lärande.

Hon berättade bland annat att en pedagog redan i förväg kan besöka en konsthall för att kolla om utställningen har någonting som kan fånga barns intresse enligt pedagogernas barnperspektiv.

Anteckningar från dagen.

Jag tänker att det kan vara en trygghet för en osäker pedagog att besöka konsthallen en gång innan för att dels känna till miljöerna och temat på utställningen men också för att kunna ha möjligheten till att förbereda eventuella praktiska uppgifter kring olika verk som man sedan kan arbeta med tillsammans med barnen. Besöker pedagogen utställningen för första gången utan att ha funderat kring eventuella aktiviteter, behöver man vara en bra improvisatör. Därför tänker iallafall jag besöka utställningen en gång tidigare, eftersom jag är lite osäker, för att få ett hum om vad den handlar om och kan på så sätt vara lite mer förbered.

Frågan är då; Är det bra för barn att möta konst utan tidigare erfarenheter knutet till utställningen eller ska man ha arbetat med utställningen innan man väljer att möta den?
Om barnen inte har en aning om vad utställningen handlar om kan det skapa en form av spänning och kanske kan utställningens olika verk vara inspirationskällor till fortsatt arbete på förskolan. Att ha erfarenheter kring det som finns på utställningen kan också vara viktigt för barnen att få ta del av eftersom det då kan ge möjligheter till att uppleva fenomenet ut fler perspektiv och synvinklar. Jag tror därför att ingenting är varken bättre eller sämre, utan jag tror det är viktigt för barnen att få uppleva båda.

Kristina pratade mycket om att det inte finns något rätt och fel när det gäller konst, utan det är den egna erfarenheten som är det viktigaste i undersökandet av konst. Vad känner jag? Hur berör konsten mig? Vad fångar mitt intresse? Vad får konsten mig att tänka på?
Barns tankar kring konst är viktig för konst låter barn att tänka utanför lådan. Om det inte finns något som är rätt eller fel, så finns det inte heller några begränsningar utan bara en massa möjligheter.
Hon rekommenderade därför att alltid ha en reflektionsstund efter varje besök där barnen får svara på frågor kring vad de tyckte om besöket och vad som var bra, dåligt, intressant och tråkigt.
Jag tycker det är viktigt att få in barns tankar i besöket och hur de upplevde vistelsen för att vi pedagoger kan göra nästa besök ännu bättre.

I slutet på dagen fick vi ta del av konsthallens egen konstverkstad och fick i uppgift att använda gamla slitna böcker från biblioteket (återbrukat material) som hjälpmedel för att uttrycka våra tankar kring två sidor av någonting. Jag valde att utgå ifrån konsthalls utställning och skapade en bild som förmedlade en god och en ond sida av hur världen för en tiggare kan se ut. Denna typ av uppgift är ett tydligt exempel på hur barn kan få bearbeta sina erfarenheter och ge uttryck för det som fastnade i barnens tankar.

Så vad fick mig att inspireras idag?
För varje tillfälle jag besöker en konsthall eller ett museum, blir jag mer och mer säkrare i min yrkesroll för att en dag kunna bemöta dessa tillsammans med en barngrupp. Jag tror det är viktigt som pedagog att våga ta hjälp av de resurser som finns på konsthallar och museum för att underlätta besöket och lägga fokus på lärande istället för på oroligheter som kan uppkomma.

Vad tyckte jag om dagens studiebesök?
Det här var det femte och sista besöket på en konsthall eller museum och jag tycker ändå att Komedianten är en av de "bättre" konsthallarna jag har besökt under denna kursen. Konsthallen hade stora ytor att röra sig på, vilket i sin tur kan minska risken för att bli orolig att barnen ska välta ned någonting. Jag uppskattar de museum och konsthallar som har en reflektionsyta i form av en studio eller verkstad som man kan utnyttja för då kan man ostört bearbeta utsällningen tillsammans med barnen direkt på plats. Jag ser också att ett vänligt och villigt mottagande av en musei- eller konstpedagog stärker de museum och konsthallar som vi har besökt under kursen. Ibland kan jag få känslan av att jag inte får vara på dessa platser, för jag är inte tillräckligt "fin" för det. Genom ett glatt bemötande av personalen känner man sig välkommen och villig till att arbeta och utforska utställningen med barnen.

Studiebesök 4: Derome trämuseum

Igår var jag och Julia på studiebesök på Derome trämuseum. Min mamma har berättat för mig att jag varit där när jag var mindre, men det är tyvärr ingenting jag minns. Kanske var jag inte så intresserad av trä och maskiner när jag var liten? eller så har jag bara förträngt mitt det?

När vi anlände till museet möttes vi av en stor träskulptur. Direkt väcktes funderingar kring vilka personerna i figuren var och varför de är placerade på ett visst sätt. Skulpturen låg som bäddad för att vara ett underlag till diskussion och både jag och Julia började fundera på hur denna skulptur hade kunnat användas i förskolan.
Barns tankar kring vilka skulpturerna föreställde kan vara en ingång till barns intresse och vad de finner aktuellt just nu. Deras resonemang kan alltså vara ett underlag för ett eventuellt tema i förskolan.
Hela området vimlade av jättelika träskulpturer i olika former och format och fler tankar kring temaarbeta började vimla i mitt och Julias huvud.
Skulpturerna hade kunnat återskapas i lera eller andra material för att arbeta vidare med museibesöket. Eller så hade materialet trä kunnat vara ett underlag för vidare arbete med museibesöket.

Utomhus hade museet gjort en skylt, en slags vägvisare med avstånd till olika platser på jorden. En liknande skylt, fast som är anpassade efter barnen i verksamheten hade kunnat skapas på förskolan för att prata om exempelvis matematik så som avstånd, mätning, riktning osv. (Lgr11 2011, ss. 62-64). På skyltarna hade det exempelvis kunnat stå avstånden till barnens hus, avståndet till närmsta stad, avstånd till närmsta lekplats i eller kanske avståndet till en närliggande utflyktsaktivitet.

När vi kom in på museet möttes vi av en  mängd olika verktyg. Jag och Julia blev chockade över hur många verktyg och maskiner som var inträngda på en så liten yta. Det var svårt att urskilja maskinerna och det stod inte heller några skyltar för vad de jättelika högarna av metall var för något. Eftersom varken jag eller Julia kan någonting om trämaskiner kändes museet svårt att ta del av. Kanske hade en guide varit att rekommendera?
Ingenting i den trånga salen var bakom stängsel och fanns det montrar med verktyg i, så var de öppna. Sågar med vassa tänder hängde fritt runt omkring i lokalen och det var trångt att passera igenom museet.
Jag blev inte så sporrad till att ta med en barngrupp till en sådan plats eftersom det kan vara fara för deras säkerhet.

Dock tyckte både jag och Julia att museet ändå var ganska spännande att besöka för det kan öppna upp många möjligheter för lärande. Då tänker jag främst på diskussioner kring hållbar utveckling och vad materialet trä kan användas till. Av trämassa bildas ju papper och kanske hade detta besök sporrat barnen till att vilja besöka Södra - Väröbruk för att se hur trä blir till pappersmassa.
Trots att museet kanske inte var så barnanpassat, så är det ändå ett museum som finns i vår närmiljö och kan utnyttjas på andra sätt än att titta på maskinerna i museet. För det viktigaste med besöket är ju faktiskt att det är anpassat efter barnens intresse.

Referenser:
*Läroplan för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011) Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575

Studiebesök 3: Fästningen

Idag har jag och min klasskompis Julia varit på studiebesök på Varbergs fästning. Jag minns mitt senaste besök från fästningen. Då gick jag i åttan och hade en utbytesstudent med mig från Tyskland. Jag har varit på fästningen många gånger innan det också och har inte varit så intresserad över dess innehåll.

Lerfigurer. 

Idag när jag kom dit med nya ögon fick jag till förvåning uppleva att de har renoverat och gjort om museet. Jag blev positivt överraskad.
Det första som jag och min kompis möttes av i museet var två lerdockor som skulle föreställa dåtidens adelsmänniskor. De här dockorna gav mig idéer till att skapa egna dockor i lera tillsammans med barnen och kanske hade det varit någonting att spinna vidare på i förskolan om barnen hade funnit intresse i dem.

Något både jag och Julia verkligen uppskattade med museet, var deras förmåga att många gånger anpassa montrar och alster till barnens nivå för att de också skulle kunna uppleva museet.
De hade till exempel många öppna/stänga luckor i väggarna med både texter och bilder så att barnen fick vara delaktiga i upptäckandet.

Luckor att öppna för barnen. 

Museet hade även tagit till vara på sinnesupplevelser då de exempelvis hade flera montrar med utdragbara lådor med material att känna på. De hade även ljudanläggningar med hörsnäckor på barnens nivå för att kunna lyssna. De hade bilder, skulpturer, konstverk, filmer och föremål framme för att kunna uppleva dem med synen och det fanns även vissa saker som barn kunde lukta på. Det fanns ingenting för smakupplevelsen men jag tror det finns en säkerhetstanke bakom det med allergier osv.

Det fanns en karta över Varberg som både jag och Julia fastnade för. Här hade man kunnat berätta för barnen var vår förskola ligger, samt vilka upplevelseaktiviteter som finns i närheten av den. Här är ett ypperligt tillfälle att fråga barnen vart de hade velat att vi skulle åka och titta på och det kan även sporra idéer till vidare arbete.

En karta över Halland
och dess utflyktsmål.

Det fanns en hel del gamla föremål så som krukor, smycken, verktyg osv på museet. Om barnen hade funnit dessa intressanta, hade dessa kunnat bli återskapade i olika material på förskolan. En kruka hade man kunnat göra i exempelvis papé maché eller lera.

Det är mycket historia på ett museum och tid är ett svårt begrepp, även för oss vuxna att förstå. Diskussioner som kan uppstå om historia kan vara exempelvis hur saker såg ut då, respektive nu, hur klädde man sig förr och hur klär man sig nu, Vad är gammalt och vad är nytt?
Jag tror det är viktigt att försöka göra tid till ett lite mer konkret ord, genom att exempelvis säga, "Nu är vi långt tillbaka i tiden, så när din mormor var i eran ålder då använde man sig utav.."
Tid är fortfarande väldigt abstrakt, men det kanske blir lite lättare att förstå.

Vi hittade en väldigt rolig gestaltning över ungefär en meter ner i jorden. Detta verk kan vara en ingångsport till att prata om hållbar utveckling. Vad får man slänga i naturen? Vad kan vi återanvända? Varför ligger skeletten längre ner än porslinet osv.?

En gestaltning av vad som
finns i jorden.

Vi fick självfallet besöka bockstensmannen och se honom ligga i sin monter. Jag tror  detta moment är väldigt spännande för barnen. Museet har anordnat en liten kortfilm precis innan man fick se skelettet som var en väldigt bra introduktion till vad som hände bockstensmannen när han var i livet. Där kan man samlas och tillsammans skapa mystik för vad som komma skall.
Om barnen finner ett intresse för bockstensmannen kan jag tänka mig att förskolan kan besöka bockstensmosse där de hittade honom.

Jag kan se att i princip alla teman kan passa till att besöka detta museum. De teman som jag på rak arm kan komma på att koppla till museet är vatten, hållbar utveckling, miljö, bondgården och Nu och då.
Det var väldigt roligt att museet har anpassat miljöerna efter barnen och det är en fördel när man besöker museer med en stor barngrupp.

Anpassat knappar till barnens nivå

Jag kan enkelt se att detta museibesök kan byggas vidare på i den vardagliga verksamheten. Det som barnen funnit intressant under besöket kan fotas och användas som underlag i den dagliga verksamheten. Besöket kan även vara en inspirationskälla för ett tema och då är det enkelt att dra paralleller mellan besöket och andra
upptäckter som görs.

I Läroplan för grundskola, förskoleklass och fritidshem står det att barn har rätt att få ta del av vårt kulturarv och omgivning. Barn ska få möjligheten till att få diskutera, reflektera och föra resonemang kring olika upptäckter (Lgr11 2011, ss. 9-11). Jag kan även se att många matematiska och språkliga förmågor, samt frågor kring naturvetenskap och teknik kan stimuleras på ett sådant här studiebesök.

Någonting jag saknade på museet var någon form av yta där barnen hade kunnat få samlats för att bearbeta sina intryck. Kanske i en verkstad eller studio så att barnen fick ventilera eventuella upptäckter genom att till exempel måla.  Förutom det, har jag inga anmärkningar utan kan se många möjligheter med att ta med en barngrupp till detta museum.

Referenser:
Läroplan för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011) Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575

Workshop: Musik

Igår hade vi workshop med Karin Lindahl (1) där vi fick genomföra våra redan förberedda musikstunder som är tänkta att användas i barngrupp. Vi fick även prova på en hel del olika instrument och tillsammans spela några låtar. 

Vi började dagen med att gå igenom våra musikstunder som är anpassade efter de sex olika dimensioner av musikalisk kunskap som enligt Söderman & Riddersporre (2012, ss. 71-73) kallas för strukturell-, akustisk-, emotionell-, existentiell-, kroppslig- och spänningsmässig musikalisk vetenskap. Alla hade i smågrupper förberett varsin musikaktivitet inom en dimension av musikalisk kunskap. 

Jag och min kompis Julia fick i uppdrag att fördjupa oss i emotionell musikalisk kunskap. Denna dimension innebär att få uppleva de känslor som förmedlas i musik (Söderman & Riddersporre 2012, s. 72). Vilka tankar och känslor väcks i kontakt med en viss musikstil?
Vi valde en aktivitet som innebar att försöka få fram barns reflekterande tankegångar genom att kombinera två medier, nämligen musik och bild. 
Feiwel Kupferberg förklarar att kreativa processer, så som skapande och gestaltning är en form av medierat lärande. Han menar att den kreativa process som sker i ett skapande kan vara en förebild för nya verk, ett experimenterande av idéer och även vara en utmaning för att få uttrycka sin tanke, vilket både ger meningsfullhet och kunskap (Amhag, Lisbeth, Kupferberg, Feiwel & Leijon, Marie 2013, s. 23). Det innebär alltså att när barns tankegångar kring musik överförs till ett nytt medie, bild i detta fall, så kan det ge upphov till meningsfullhet och kunskap.  

Vår aktivitet innebar att barn fick lyssna på ett klassiskt musikstycke två gånger, där de den ena gången fick tänka på ett ord som passade till musiken och där de den andra gången fick måla hur musiken upplevdes.
 Att lyssna är den främsta och grundläggande musikaliska färdigheten för att kunna utvecklas vidare inom musik, därför är det jätteviktigt att barn redan tidigt i förskolan får utveckla denna förmåga (Söderman & Riddersporre 2012, s. 125). 

Enligt Söderman & Riddersporre (2012, s. 79) måste barn få möjlighet att utforska flera sinnen och dimensioner av musikalisk kunskap för att utveckla fler erfarenheter inom musik. Därför ska pedagoger tillsammans med barnen väcka frågor och låta sin fantasi flöda för att främja ett mer reflekterande lärande. Av den anledningen valde vi att efter aktiviteten ha en öppen och reflekterande stund kring musiken för att fundera kring olika frågor som uppkom.
I  Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr11 2011, s.100) beskrivs elevers rätt att få möjlighet till att utveckla förmågan att reflektera över och uppleva musik, samt ta del av varandras musikaliska erfarenheter. Det är alltså viktigt att reflektera tillsammans kring musik och uppleva den utifrån många olika aspekter.  

Under eftermiddagen fick vi även prova på olika instrument och fundera kring begreppen puls, takt, tempo och rytm. Vi spelade en del gitarrstycken och trumkomp för att få känna hur det kändes. En del av oss hade aldrig hållit i vissa av instrumenten innan och därför tycker jag det är jättebra av skolan att ge oss denna möjligheten till att få testa på. 

Jag kan både spela trummor, gitarr och piano så för mig var det ingen utmaning att hålla en gitarr och spela ett stycke. Däremot tyckte jag det var väldigt roligt att få spela på Ukulelen. Ukulelen är ett gitarrformat instrument som bara har fyra strängar men som man spelar ackord på precis som en gitarr (dock har ukulelen andra ackord än en gitarr). För mig var det en utmaning att spela på ukulelen men jag tror verkligen att den kan vara användbar i förskolan. 
Ukulelen är liten, vilket betyder att den är lätt att ta med sig. Den är hyfsat billig för att vara ett instrument och kostar runt 400 kr. Den är anpassad för barnens kroppar vilket betyder att barnen kan få testa att spela på den och den är även lätt att stämma med hjälp av en liten stämapparat. Det enda negativa jag kan hitta med instrumentet är att den som spelar behöver lära sig nya ackord.

Dagen gav mig många positiva intryck. Jag gillar att vi arbetar i grupp på våra workshoppar för det gör att jag själv får reflektera över både mina egna och andras tankegångar. Jag lär mig betydligt mer när jag jobbar i grupp än när jag jobbar ensam. 
Jag tror det är viktigt med kommunikation. Enligt Körling (2012, s. 144) är kommunikation ett lärande. Hon menar på att språket är ett verktyg för att förmedla kunskap vilket betyder att barn behöver få prata, diskutera, fråga osv. för att skapa förståelse. Genom att tillsammans reflektera över ett fenomen kan fler aspekter och vägar till ny kunskap öppnas och förstås. Detta musikpass gav mig större inblick i hur musik kan användas på en förskola istället för att bara ha sångstund tillsammans med barnen. Genom att ta del av andras idéer och genomföranden fick det mig att sporras till att försöka utöva fler och kanske lite annorlunda musikstunder än en vanlig sångsamling i min framtida förskola.

Dessutom tänker jag önska mig en Ukulele i julklapp för vem vet, tomten  kanske lyssnar lite extra på dem som vill förgylla andras tillvaro? 
Ha det toppenbra, så hörs vi snart igen! 

Referenser: 

• (1)Karin Lindahl. Musik 2. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-29.
• Söderman, Johan & Riddersporre, Bim (red.) (2012). Musikvetenskap för förskolan. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur
• Amhag, Lisbeth, Kupferberg, Feiwel & Leijon, Marie (red.) (2013). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
• Läroplan för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011) Stockholm: Skolverket
  Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575
• Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber

Workshop: Bild lektion 2

Dagens workshop med Mats Andersson (1) erbjöd en hel del experimenterade med papper och lera. Under förmiddagen fick vi i uppgift att göra eget papper av återbrukat tidningspapper och även göra egna papémaché figurer. Under eftermiddagen fick vi experimentera med lera på olika sätt.  

Jag valde att testa på Papé maché för det har ja aldrig gjort tidigare. Papé maché är en massa gjord av tidningspapper och tapetklister som har malts till ett formbart lera-liknande material. 

Det var kul och kladdigt att framställa, men det krävdes en del tålamod och tid. Jag valde att inte göra eget papper, för det har jag gjort tidigare. Papé maché är någonting jag aldrig använt och kände mig väldigt osäker på materialet, därför valde jag att stanna kvar i aktiviteten. 

Det som var svårt med papémaché var dels att gissa rätt mängd ingredienser för att blandningen skulle få rätt konsistens men också att forma den när massan var klar. 

Eftersom jag själv tyckte detta var en ganska svår metod att använda sig av, var min första tanke:

"Okej, detta är ett material som jag får ha förberett för barngruppen innan de börjar experimentera med det".

En halv sekund efter att jag tänkt tanken slog det mig att hela den här kursen handlar om att barn ska få upptäcka estetiska lärprocesser.
Varför i hela fridens namn skulle jag då välja att ta bort detta steg? 

För vad gör det egentligen om materialet inte bli så fast eller om materialet inte går att forma de första fyra gångerna man testar processen med barnen? 
Barnen som aldrig använt sig av metoden tidigare, är precis lika mycket nybörjare som jag har varit idag. 

Har jag verkligen rätten att ta ifrån barnen deras första steg i en lärprocess för att det ska gå smidigare för mig själv? 
Körling (2012, s.6) beskriver att skolan ofta väljer att fokusera på det färdiga resultatet och inte processen, vilket hon anser är fel. Enligt Körling är det under själva processen som lärandet sker och att det är där man som pedagog ska interagera och utmana barnen. Därför blir jag återigen knäppt på nosen av mitt eget självreflekterande och inser ännu en gång att jag behöver lyssna mer på de inre tankar som fokuserar på barnet och barnets lärande och inte min egoistiska tanke om att det ska gå smidigt och lätt. 

Det andra momentet som jag ansåg vara svårt var att forma massan. Jag försökte forma larver och andra föremål som jag kanske skulle kunna ha nytta av till mitt didaktiska material men jag insåg snart att det var väldigt svårt och kräver en del teknik. 

Massan ville inte forma sig så som jag ville och därför blev inte jag riktigt nöjd med resultatet. Då tänker jag:

Hur många barn har inte en vision över hur verk ska se ut när det är färdig? 
Hur många barn blir inte missnöjda för att deras häst inte blir lika fin som deras kompis?
I slutändan kan dessa tankegångar resultera i ett "jag kan inte- tänk". 

Så hur skulle materialet kunna användas i en barngrupp?

Min första tanke är abstrakt konst. Då behöver inte materialet föreställa någonting utan barnen kan fokusera på att lära känna materialet istället för att fokusera på det färdiga resultatet. 

I termin 1 genomförde jag en aktivitet med fingerfärg för en barngrupp med ett- och tvååringar. Då gjorde jag aktiviteten vid tre tillfällen för att kunna ändra och göra aktiviteten bättre. Sista gången valde jag att blanda i tapetklister för att få mer material men på ett billigare sätt (för barnen ville hela tiden ha mer och mer färg på pappret). Den gången valde jag att blanda tapetklistret med varmt vatten. Det gjorde hela upplevelsen så himla mycket behagligare. Jag tror det är viktigt att barnen får vara med och uppleva materialet med sina sinnen. Därför tror jag att samma metod kan användas när papémache-massan görs. Fokus blir åter igen att upptäcka materialet och inte det färdiga resultatet.  

Under eftermiddagen fick vi testa på olika sorters lera. Mats påpekade att barn upptäcker material med sina sinnen, så om vi vill närma oss ett barns perspektiv så måste vi också testa på att uppleva materialet med våra sinnen. 

Sinnesupplevelse.

Jag såg, lyssnade, luktade, kände och till och med smakade på lerorna.  

Sinnesupplevelse.

Jag blev väldigt förvånad när jag upplevde att viss lera inte alls luktade så mycket som jag trodde att de skulle göra eller att de inte alls smakade så illa som jag trott heller. 
Det är så här barn upplever leran. 

Mats bad oss att ta en lerklump och krama riktigt hårt under en viss tid. När tiden tog slut skulle vi slå klumpen i bordet så att klumpen kunde stå av sig själv. 

Efteråt bad han oss sätta ögon på figuren och vips så hade vi skapat oss ett eget personligt litet monster som fick representera oss under eftermiddagen. 

Jag tyckte denna idé var riktigt bra och påhittig som jag med all säkerhet kommer använda i barngruppen. Figuren blev väldigt personlig och eftersom Mats inte påpekade att vi skulle skapa någonting, blev det inte heller någon prestationsångest över sin figur. 

Denna lilla figur fick stå i mitten av bordet under tiden vi fortsatte att lyssna på Mats instruktioner. Han gav oss instruktioner som att skapa "en rund form", "en krokig form", "en lång form", "en kort form". Det gjorde vi också och allas blev annorlunda när vi la in dem till mitten av bordet. Efteråt skulle vi samarbeta och använda dessa former till att skapa ett gemensamt torn. 

 Till detta torn skulle vi skapa en saga genom att Mats berättade olika frågeställningar som vi skulle svara till i en berättelse. Jag tyckte att detta var ett väldigt roligt sätt att arbeta med lera och jag tror att även detta arbetssätt hade kunnat användas på papémaché för då försvinner prestationskraven på att föra någonting vackert. 

Vi fick också testa på att använda modellera och lufttorkande lera och skapa en färgcirkel utav grundfärgerna. Det var också en väldigt bra idé som fick mig att tänka till i hur man kan utnyttja ett annat material än pennor och färg till att fixa färger och skapa olika nyanser. 

Så vad har jag lärt mig idag?

• Jag har tagit till vara på tid och låtit mig själv ta den tiden jag behöver för att utforska ett material. 
• Jag har också blivit påmind över min egna roll som pedagog och att det faktiskt är barnen som ska lära sig i förskolan. 
• Jag har även blivit introducerad till nya kreativa arbetssätt som kan användas i barngrupperna för att skapa en mer prestationslös stämning i barngruppen.
• Jag har fått bekanta mig med en del material som jag aldrig använt tidigare. 

Referenser:

• Mats Andersson. Bild 2. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-28. 

Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber