Workshop: Musik

Igår hade vi workshop med Karin Lindahl (1) där vi fick genomföra våra redan förberedda musikstunder som är tänkta att användas i barngrupp. Vi fick även prova på en hel del olika instrument och tillsammans spela några låtar. 

Vi började dagen med att gå igenom våra musikstunder som är anpassade efter de sex olika dimensioner av musikalisk kunskap som enligt Söderman & Riddersporre (2012, ss. 71-73) kallas för strukturell-, akustisk-, emotionell-, existentiell-, kroppslig- och spänningsmässig musikalisk vetenskap. Alla hade i smågrupper förberett varsin musikaktivitet inom en dimension av musikalisk kunskap. 

Jag och min kompis Julia fick i uppdrag att fördjupa oss i emotionell musikalisk kunskap. Denna dimension innebär att få uppleva de känslor som förmedlas i musik (Söderman & Riddersporre 2012, s. 72). Vilka tankar och känslor väcks i kontakt med en viss musikstil?
Vi valde en aktivitet som innebar att försöka få fram barns reflekterande tankegångar genom att kombinera två medier, nämligen musik och bild. 
Feiwel Kupferberg förklarar att kreativa processer, så som skapande och gestaltning är en form av medierat lärande. Han menar att den kreativa process som sker i ett skapande kan vara en förebild för nya verk, ett experimenterande av idéer och även vara en utmaning för att få uttrycka sin tanke, vilket både ger meningsfullhet och kunskap (Amhag, Lisbeth, Kupferberg, Feiwel & Leijon, Marie 2013, s. 23). Det innebär alltså att när barns tankegångar kring musik överförs till ett nytt medie, bild i detta fall, så kan det ge upphov till meningsfullhet och kunskap.  

Vår aktivitet innebar att barn fick lyssna på ett klassiskt musikstycke två gånger, där de den ena gången fick tänka på ett ord som passade till musiken och där de den andra gången fick måla hur musiken upplevdes.
 Att lyssna är den främsta och grundläggande musikaliska färdigheten för att kunna utvecklas vidare inom musik, därför är det jätteviktigt att barn redan tidigt i förskolan får utveckla denna förmåga (Söderman & Riddersporre 2012, s. 125). 

Enligt Söderman & Riddersporre (2012, s. 79) måste barn få möjlighet att utforska flera sinnen och dimensioner av musikalisk kunskap för att utveckla fler erfarenheter inom musik. Därför ska pedagoger tillsammans med barnen väcka frågor och låta sin fantasi flöda för att främja ett mer reflekterande lärande. Av den anledningen valde vi att efter aktiviteten ha en öppen och reflekterande stund kring musiken för att fundera kring olika frågor som uppkom.
I  Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr11 2011, s.100) beskrivs elevers rätt att få möjlighet till att utveckla förmågan att reflektera över och uppleva musik, samt ta del av varandras musikaliska erfarenheter. Det är alltså viktigt att reflektera tillsammans kring musik och uppleva den utifrån många olika aspekter.  

Under eftermiddagen fick vi även prova på olika instrument och fundera kring begreppen puls, takt, tempo och rytm. Vi spelade en del gitarrstycken och trumkomp för att få känna hur det kändes. En del av oss hade aldrig hållit i vissa av instrumenten innan och därför tycker jag det är jättebra av skolan att ge oss denna möjligheten till att få testa på. 

Jag kan både spela trummor, gitarr och piano så för mig var det ingen utmaning att hålla en gitarr och spela ett stycke. Däremot tyckte jag det var väldigt roligt att få spela på Ukulelen. Ukulelen är ett gitarrformat instrument som bara har fyra strängar men som man spelar ackord på precis som en gitarr (dock har ukulelen andra ackord än en gitarr). För mig var det en utmaning att spela på ukulelen men jag tror verkligen att den kan vara användbar i förskolan. 
Ukulelen är liten, vilket betyder att den är lätt att ta med sig. Den är hyfsat billig för att vara ett instrument och kostar runt 400 kr. Den är anpassad för barnens kroppar vilket betyder att barnen kan få testa att spela på den och den är även lätt att stämma med hjälp av en liten stämapparat. Det enda negativa jag kan hitta med instrumentet är att den som spelar behöver lära sig nya ackord.

Dagen gav mig många positiva intryck. Jag gillar att vi arbetar i grupp på våra workshoppar för det gör att jag själv får reflektera över både mina egna och andras tankegångar. Jag lär mig betydligt mer när jag jobbar i grupp än när jag jobbar ensam. 
Jag tror det är viktigt med kommunikation. Enligt Körling (2012, s. 144) är kommunikation ett lärande. Hon menar på att språket är ett verktyg för att förmedla kunskap vilket betyder att barn behöver få prata, diskutera, fråga osv. för att skapa förståelse. Genom att tillsammans reflektera över ett fenomen kan fler aspekter och vägar till ny kunskap öppnas och förstås. Detta musikpass gav mig större inblick i hur musik kan användas på en förskola istället för att bara ha sångstund tillsammans med barnen. Genom att ta del av andras idéer och genomföranden fick det mig att sporras till att försöka utöva fler och kanske lite annorlunda musikstunder än en vanlig sångsamling i min framtida förskola.

Dessutom tänker jag önska mig en Ukulele i julklapp för vem vet, tomten  kanske lyssnar lite extra på dem som vill förgylla andras tillvaro? 
Ha det toppenbra, så hörs vi snart igen! 

Referenser: 

• (1)Karin Lindahl. Musik 2. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-29.
• Söderman, Johan & Riddersporre, Bim (red.) (2012). Musikvetenskap för förskolan. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur
• Amhag, Lisbeth, Kupferberg, Feiwel & Leijon, Marie (red.) (2013). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
• Läroplan för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011) Stockholm: Skolverket
  Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575
• Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber

Workshop: Bild lektion 2

Dagens workshop med Mats Andersson (1) erbjöd en hel del experimenterade med papper och lera. Under förmiddagen fick vi i uppgift att göra eget papper av återbrukat tidningspapper och även göra egna papémaché figurer. Under eftermiddagen fick vi experimentera med lera på olika sätt.  

Jag valde att testa på Papé maché för det har ja aldrig gjort tidigare. Papé maché är en massa gjord av tidningspapper och tapetklister som har malts till ett formbart lera-liknande material. 

Det var kul och kladdigt att framställa, men det krävdes en del tålamod och tid. Jag valde att inte göra eget papper, för det har jag gjort tidigare. Papé maché är någonting jag aldrig använt och kände mig väldigt osäker på materialet, därför valde jag att stanna kvar i aktiviteten. 

Det som var svårt med papémaché var dels att gissa rätt mängd ingredienser för att blandningen skulle få rätt konsistens men också att forma den när massan var klar. 

Eftersom jag själv tyckte detta var en ganska svår metod att använda sig av, var min första tanke:

"Okej, detta är ett material som jag får ha förberett för barngruppen innan de börjar experimentera med det".

En halv sekund efter att jag tänkt tanken slog det mig att hela den här kursen handlar om att barn ska få upptäcka estetiska lärprocesser.
Varför i hela fridens namn skulle jag då välja att ta bort detta steg? 

För vad gör det egentligen om materialet inte bli så fast eller om materialet inte går att forma de första fyra gångerna man testar processen med barnen? 
Barnen som aldrig använt sig av metoden tidigare, är precis lika mycket nybörjare som jag har varit idag. 

Har jag verkligen rätten att ta ifrån barnen deras första steg i en lärprocess för att det ska gå smidigare för mig själv? 
Körling (2012, s.6) beskriver att skolan ofta väljer att fokusera på det färdiga resultatet och inte processen, vilket hon anser är fel. Enligt Körling är det under själva processen som lärandet sker och att det är där man som pedagog ska interagera och utmana barnen. Därför blir jag återigen knäppt på nosen av mitt eget självreflekterande och inser ännu en gång att jag behöver lyssna mer på de inre tankar som fokuserar på barnet och barnets lärande och inte min egoistiska tanke om att det ska gå smidigt och lätt. 

Det andra momentet som jag ansåg vara svårt var att forma massan. Jag försökte forma larver och andra föremål som jag kanske skulle kunna ha nytta av till mitt didaktiska material men jag insåg snart att det var väldigt svårt och kräver en del teknik. 

Massan ville inte forma sig så som jag ville och därför blev inte jag riktigt nöjd med resultatet. Då tänker jag:

Hur många barn har inte en vision över hur verk ska se ut när det är färdig? 
Hur många barn blir inte missnöjda för att deras häst inte blir lika fin som deras kompis?
I slutändan kan dessa tankegångar resultera i ett "jag kan inte- tänk". 

Så hur skulle materialet kunna användas i en barngrupp?

Min första tanke är abstrakt konst. Då behöver inte materialet föreställa någonting utan barnen kan fokusera på att lära känna materialet istället för att fokusera på det färdiga resultatet. 

I termin 1 genomförde jag en aktivitet med fingerfärg för en barngrupp med ett- och tvååringar. Då gjorde jag aktiviteten vid tre tillfällen för att kunna ändra och göra aktiviteten bättre. Sista gången valde jag att blanda i tapetklister för att få mer material men på ett billigare sätt (för barnen ville hela tiden ha mer och mer färg på pappret). Den gången valde jag att blanda tapetklistret med varmt vatten. Det gjorde hela upplevelsen så himla mycket behagligare. Jag tror det är viktigt att barnen får vara med och uppleva materialet med sina sinnen. Därför tror jag att samma metod kan användas när papémache-massan görs. Fokus blir åter igen att upptäcka materialet och inte det färdiga resultatet.  

Under eftermiddagen fick vi testa på olika sorters lera. Mats påpekade att barn upptäcker material med sina sinnen, så om vi vill närma oss ett barns perspektiv så måste vi också testa på att uppleva materialet med våra sinnen. 

Sinnesupplevelse.

Jag såg, lyssnade, luktade, kände och till och med smakade på lerorna.  

Sinnesupplevelse.

Jag blev väldigt förvånad när jag upplevde att viss lera inte alls luktade så mycket som jag trodde att de skulle göra eller att de inte alls smakade så illa som jag trott heller. 
Det är så här barn upplever leran. 

Mats bad oss att ta en lerklump och krama riktigt hårt under en viss tid. När tiden tog slut skulle vi slå klumpen i bordet så att klumpen kunde stå av sig själv. 

Efteråt bad han oss sätta ögon på figuren och vips så hade vi skapat oss ett eget personligt litet monster som fick representera oss under eftermiddagen. 

Jag tyckte denna idé var riktigt bra och påhittig som jag med all säkerhet kommer använda i barngruppen. Figuren blev väldigt personlig och eftersom Mats inte påpekade att vi skulle skapa någonting, blev det inte heller någon prestationsångest över sin figur. 

Denna lilla figur fick stå i mitten av bordet under tiden vi fortsatte att lyssna på Mats instruktioner. Han gav oss instruktioner som att skapa "en rund form", "en krokig form", "en lång form", "en kort form". Det gjorde vi också och allas blev annorlunda när vi la in dem till mitten av bordet. Efteråt skulle vi samarbeta och använda dessa former till att skapa ett gemensamt torn. 

 Till detta torn skulle vi skapa en saga genom att Mats berättade olika frågeställningar som vi skulle svara till i en berättelse. Jag tyckte att detta var ett väldigt roligt sätt att arbeta med lera och jag tror att även detta arbetssätt hade kunnat användas på papémaché för då försvinner prestationskraven på att föra någonting vackert. 

Vi fick också testa på att använda modellera och lufttorkande lera och skapa en färgcirkel utav grundfärgerna. Det var också en väldigt bra idé som fick mig att tänka till i hur man kan utnyttja ett annat material än pennor och färg till att fixa färger och skapa olika nyanser. 

Så vad har jag lärt mig idag?

• Jag har tagit till vara på tid och låtit mig själv ta den tiden jag behöver för att utforska ett material. 
• Jag har också blivit påmind över min egna roll som pedagog och att det faktiskt är barnen som ska lära sig i förskolan. 
• Jag har även blivit introducerad till nya kreativa arbetssätt som kan användas i barngrupperna för att skapa en mer prestationslös stämning i barngruppen.
• Jag har fått bekanta mig med en del material som jag aldrig använt tidigare. 

Referenser:

• Mats Andersson. Bild 2. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-28. 

Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber

Studiebesök 1 och 2 i Göteborg: Muséum och konsthall

I går besökte klassen Göteborg där vi fick ta del av två studiebesök, Göteborgs konsthall och Röhskamuseet. I denna kursen ingår det att vi ska ta del av 5 olika museibesök för att få inspiration till att använda dessa platser när vi sedan arbetar i förskolan.  
I både läroplanen för förskolan (Lpfö98 rev. 2010, ss. 6-7) och i läroplanen för grundskola, förskoleklass och fritidshem (Lgr11 2011, ss. 9-10) står det att verksamheterna ska ge barnen möjlighet att ta del av samhällslivet och vårt kulturarv samt att ge barn möjlighet till inspiration för att få uttrycka sig på olika sätt. Det är alltså vårt uppdrag att ta med barngrupper till exempelvis museum och konsthallar för att barnen ska få ta del av den kultur vi lever i. 

Under förmiddagens studiebesök på Göteborgs konsthall fick vi träffa konstpedagogen Mia Renström (1) som gav oss en introduktion över hur man kan arbeta med barngrupper i en konsthall. Mia beskrev en barngrupp som hon tidigare hade haft på besök i konsthallen och utgick i från hennes erfarenheter när vi gick runt till de olika konstverken i konsthallen. 
Mia Renström återkom hela tiden till begreppet tid. Konst behöver tid, både för vuxna och för barn och därför är det viktigt att denna tiden ges till barnen i upptäckandet av konst.
Detta märkte vi även själva för ju mer tid vi gav åt ett konstverk, desto mer reflekterade vi och upptäckte konstverkets olika sidor. 

Konst är ett väldigt intressant fenomen eftersom konsten alltid döms utifrån betraktarens ögon. Jag kanske inte alls ser det som min väninna ser i en tavla och precis så är det med barn också. Alla har olika erfarenheter, bakgrunder, kunskaper etc. och därför tolkar vi konst på olika sätt. 
Det är dessa tolkningar som man vill få fram hos barnen för de ger oss pedagoger en större förståelse för barns perspektiv på världen. 
Hur ser de på världen? Hur tolkar de denna tavla? Vad framstår som viktigt? Hur kan vi jobba vidare med detta i verksamheten?

När vi delades in i grupper om tre för att analysera ett konstverk fastnade min grupp vid en film. Jag tolkade filmen som obehaglig och tung att titta på. När vi försökte se ut barnets perspektiv kom vi fram till att barn och vuxna har inte alls samma syn på skräck. De har inte sett på skräckfilmer så som vi vuxna har gjort. Det fick oss att tänka till och förundras. För vad i denna filmen hade barnen lagt märke till? Vilka känslor hade de känt till filmen? Vad hade de funderat kring?  

En fråga som under detta besöket fick mig att tänka till var om konstnärerna och konsthallarna anpassar deras lokaler efter små barn. Det var nämligen flera av konstverken som dels låg olämpligt för att ett barn skulle kunna se vad det föreställde, och dels var det ett konstverk som inbjöd till klättring (men som absolut inte fick röras). 

Nedan visas en monter med glasverktyg i vuxnas nivå och i barnens nivå. För barnen blir verktygen mer abstrakta än för oss vuxna. Barnen har här ingen möjlighet att ta del av samma synvinkel som vi vuxna fick. 
Samtidigt kanske deras abstrakta syn kan sporra barnen till en mer livlig diskussion eftersom de kan bortse från det faktiska motivet. Men jag tror inte att konstnären tänkte på detta när verket utformades och det är lite synd eftersom en viktig målgrupp blir bortglömd. 

Didaktiskt material: Inspiration

I tisdags hade vi en föreläsning som hölls av Drivhuset och handlade om det didaktiska material som vi ska skapa inför vår VFU period (verksamhetsförlagda utbildning). Drivhuset är ett företag som hjälper entreprenörer och egenföretagare att förverkliga sina idéer. Mer information om drivhuset kan ni hitta här. Föreläsningen fokuserade främst på att reflektera kring sig själv och hitta inspiration och möjligheter utifrån de förutsättningar som man själv har. 

När jag själv tänker mig ett didaktiskt material, då tänker jag att materialet ska kunna svara på de didaktiska frågorna. Detta innebär kort och gott att ett didaktiskt material i princip kan vara vad som hest, bara någon klok människa har kommit på ett syfte så att frågorna kan besvaras.
(Ni kan läsa kriterierna för det didaktiska materialet här). 

Marie Lundgren (1) berättade under sin föreläsning, i början av september att pedagogers barnsyn och kunskapssyn har stor inverkan på hur materialet utformas. Marie Lundgren menar på att olika pedagogiska tänk påverkar materialets didaktiska aspekter.

Det som jag riktar fokus till i de didaktiska frågorna kanske inte en annan pedagog hade gjort, eftersom vi tänker olika.
(...Och tur är väl det!)

Så återigen blir jag påmind över min egen yrkesroll som pedagog. 

Vem är jag? 

Vad har jag för barnsyn?

Vad har jag för kunskapssyn?

Hur vill jag att mitt material ska utformas?

Enkla frågor förväntas enkla svar, men tyvärr är det inte så enkelt för mig att svara på dessa. Ni förstår jag kan bara ha en uppfattning om vem jag vill vara och vad jag vill ha för barnsyn och kunskapssyn. Jag kan inte sätta fingret på hur jag är som pedagog eftersom jag aldrig jobbat som det tidigare. Jag tror att min yrkesroll är någonting som kommer växer fram under tiden jag är yrkesverksam.
Däremot har jag en vag uppfattning om hur jag är som person och kanske är det en bit på väg i rätt riktning. 

Men hur gör jag detta då? Hur anpassar jag mitt material utifrån den personen jag vill vara och samtidigt anpassa materialet efter vem jag är?

Drivhusets representant Sofia Lidenhed (2) förklarade att en individ alltid ska utgå från de kompetenser man redan besitter och bygga utifrån dem. 

Vi gjorde varsin möjlighetskarta och jag kom fram till följande punkter utifrån mina förutsättningar:

• 
  
• 
  

*Jag ska utnyttja min glädje till konst och skapande.
*Jag ska utnyttja min tidigare erfarenhet av att göra serier och barnbok.
*Och jag ska utnyttja naturen för att samla in material. 

Jag ska fortsätta att fundera vidare kring mitt didaktiska material, men nu utifrån ovanstående punkter. Kanske kan det hjälpa mig att finna inspiration och idéer för att kreativt kunna skapa mitt didaktiska material. 

Referenser:
(1) Marie Lundgren. Didaktiska aspekter på olika material. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-04.
(2) Sofia Lidenhed. Idégenerering didaktiskt material. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-22.

Föreläsning/seminarium: Estetiska lärprocesser

Dagens föreläsning med Mats Andersson (1) handlade om estetiska lärprocesser och hur man kan arbeta med dem i förskolan/förskoleklass. Här har jag länkat en sida om hur en förskola, som tagit begreppet på allvar, kan arbeta med estetiska lärprocesser.

Mats talar om sinnesupplevelser när han beskriver estetiska lärprocesser, alltså att på olika sätt kunna upptäcka ett material med hjälp av sin kropp genom sinnena syn, hörsel, lukt, känsel och smak.
Mats lektioner handlar mycket om att vara självkritisk och hans undervisning går ut på att väcka intresse och/eller frågeställningar som eleverna sedan får reflektera över. 

När han idag talade om att vi vuxna kan vara orsaken till att barn inte får utforska estetiska lärprocesser, blev jag lite rädd. Jag vet själv att jag som vuxen är väldigt beroende av klockan och mina måsten i vardagen. 
Ska dessa komma i mellan barns utforskande i en estetisk lärprocess?
Barn behöver tid, de måste få möjlighet att i egen takt få utforska ett material på sitt sätt genom sina sinnen. 

Är det då rätt av mig att komma i mellan och avbryta denna lärandesituation bara för att klockan är dags för att gå ut?

Ett annat exempel på hur vi vuxna hämmar barns utforskande i estetiska lärprocesser är när vi begränsar.
Vi tar ett exempel:
Jag har introducerat en aktvitet för tvååringar att utforska akrylfärg på ett stort gemensamt papper. Jag vänder ryggen bort från aktiviteten för att hämta mer färg och när jag återigen blickar tillbaka på barnen ser jag två barn sitter och målar på varandra istället för på pappret. Hur kommer jag reagera?

Hur hade jag reagerat om två barn hade målat på varandra istället för på pappret? 
Hade jag blivit arg för att det inte alls var uppgiftens syfte? Hade jag sagt åt dem att sluta och rätta sig efter hur aktiviteten var tänkt? Hade jag nonchalerat deras beteende eller hade jag varit med dem i utforskandet?
Detta är ett typexempel på en estetisk lärprocess där barnen upptäcker ett material med kroppen och det är också ett sådant beteende som vi ska belysa hos barn. 
Trots att jag vet att detta är ett positivt beteende tycker jag ändå att frågan är svår.
Som pedagog finns det många personer i förskolans värld som man ska behaga. 
Jag själv hade velat svara att jag hade varit med och utforskat och kanske hade barnen till och med fått måla på mig?
Men det läskiga i frågan är egentligen inte vad jag hade velat göra i situationen, utan det som skrämmer mig är egentligen vad jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra i den situationen. Och det påverkar också mitt beslut. 
Vad förväntar sig mina kollegor av mig? Vad förväntar sig barnen? Vad hade föräldrarna tyckt om mig om jag hade tillåtit detta beteende? Hade det blivit kaos i barngruppen för att alla barn valde att måla på varandra och även på de barn som inte hade velat vara med?
Frågorna är många, och jag tror det är just det som är felet. Mina egna tankar kring vad jag TROR att andra förväntar sig att jag ska göra, blir en bromskloss för barns utveckling. 

"Det finns för många orsaker till att detta kan gå snett och därför väljer vi att inte testa det". 

Tyvärr tror jag att pedagoger många gånger tänker som i meningen ovan, man är rädd för att det ska gå fel. 
Men då kan man ju också ställa sig frågorna;
Vem har sagt att föräldrarna kommer bli vansinniga? Vem har sagt att kollegorna kommer titta snett på dig? Och vem har sagt att det kommer bli kaos? 

FÖR (då kommer vi till den allra viktigaste frågan)...
Vems är egentligen tiden på förskolan?
Är den min? Är den föräldrarnas? Är den mina kollegors eller är den barnens?
Svaret är ganska enkelt, och därför blir även svaret på föregående problem enkelt att lösa.
Tiden på förskolan är barnens och om barnen vill utforska färgen på andra sätt än de som jag har bestämt, vad har jag att säga till om det mer än att låta dem fascineras och lära genom estetiska lärprocesser på sitt individuella sätt.
Alla barn är olika, och därför ska även olika inlärnings sätt respekteras. 

Referenser:
Mats Andersson. Estetiska lärprocesser. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-17.

Föreläsning/studiebesök: Barn möter konst

I dagens föreläsning Barn möter konst fick vi en inblick i hur olika konstarter kan användas som ett läroobjekt för olika ämnen. Fokus i dagens föreläsning var konstarten bild och skulpturer. 

Marie Bendroth Karlsson (1) förklarade att det tyvärr inte är många förskolor som studerar konst så som andra ämnen studeras i förskolan. Konsthallar är till för att besökas och Marie Bendroth Karlsson anser att dessa är självklara undervisningsforum. Vi diskuterade under föreläsningen vad  konst egentligen är. 

"Är inte verket erkänt som konst i konstvärlden så är det inte konst"

Jag blir lite tårögd i ögat när jag får höra definitionen av konst. 
Är inte det uttrycksfulla skapandet en typ av konst? Varför måste konst bli konst just för att det väcker känslor i betraktarens ögon? Kan inte bilder få vara konst om de väcker känslor för mig?
Vissa anser det respektlöst att kalla vanliga teckningar för konst, men där håller inte jag med. 
Konst för mig är när verket har ett syfte och/eller förmedlar någonting. 

Ett fruset trä utanför Hamnmagasinet

Oavsett om barnen lär sig i skapandet eller om barnen vill uttrycka någonting med verket så anser jag att det är konst för tavlan eller alstret har då en mening. 
Men detta är min personliga åsikt och den står jag för. Jag kanske inte har den rätta definitionen av konst men vad är egentligen rätt och fel? Vem är det som definierar vad konst är? Är det en personlig åsikt eller finns det vissa regler för att ett verk ska få kallas för konst? 
Oavsett vad så tror jag det är bra för barnen att bekanta sig med begreppet konst, för konst är ju en produkt av konstnärsyrket precis som att en stol är en produkt av en snickare. Alltså någonting som finns i vår vardag.

Men varför ska vi använda oss av konst i förskolan? Vad finns det för mening och nytta med det?
Konst är ett medie som vi pedagoger är skyldiga att erbjuda till barn enligt FNs barnkonvention. Enligt det demokratiska uppdraget står det att barn har rätt till att upptäcka och utforska det kulturella arvet, alltså sådant som skapats genom samhället. Även inom det pedagogiska uppdraget står det att barn ska inspireras till att kommunicera med hjälp av andra uttrycksmedel så som exempelvis bild, drama och musik och även få ta del av samhällslivet vi lever i. 

Marie Bendroth Karlsson beskrev att det finns tre olika sorters pedagoger när det gäller att arbeta med konst i barngrupp. 
1. Den som inte förstod syftet med konst.
2. Den väldigt entusiastiska som kör över barnen för att den själv är så himla intresserad.
3. Den som finner ämnet intressant men som anser att det intressanta är när barnen möter konst. 

Efter att Marie Bendroth Karlsson beskrivit de olika pedagogerna började mina tankar snurra. 
Vilken typ av pedagog är jag? 
Jag är själv väldigt intresserad av konst och tycker om att måla och skapa. 
Därför fruktar jag att jag  kanske kan vara den pedagog som är väldigt entusiastisk och kan köra över barnen för att jag vill så mycket med ämnet.
Jag antar att alla har styrkor och svagheter och det har jag tagit upp tidigare i min blogg. 
Jag tror inte att min entusiasm för konst behöver vara någonting negativt, som det påstår här. 
Entusiasm finns i olika former och smaker och jag tror det är positivt. Om man brinner för ett ämne kan detta inspirera barnen till att upptäcka och utforska. 
Jag tror väldigt mycket på medvetenhet. Jag är medveten om min "brist" och därför kanske jag kan utnyttja den till något positivt istället. 

En medveten pedagog är en pedagog med försprång. 

Vi fick på andra delen av lektionen besöka konsthallen/hamnmagasinet och besöka utställningen Dust trap. Vi fick redan innan vi klev in i konsthallen i uppgift att snabbt betrakta konstverk utan att stanna. Vi samlades sedan i grupp där vi blev tilldelade tre pappersark var som vi individuellt skulle skriva tre ord som sammanfattade ens egen tolkning av utställningens konstverk.
Vi samlade allas ord och skapade ett gemensamt trä av åsikter. Stammen utgjorde alla ord som bara hade nämnts en gång medans trädets grenar var sådana ord som hade uppkommit flera gånger (orden placerades bredvid varandra). 
Detta är en typ av uppgift som behandlar ämnet olikheter. Alla fick ta del av samma utställning men det gemensamma resultatet av åsikter blev varierande. Alla tolkar konst på olika sätt och ingenting är rätt eller fel. 

Efter uppgiften med trädet fick vi träffa en konstpedagog som skulle hjälpa oss att djupdyka i några av verken som vi ansåg vara intressanta. Det roliga med upplägget för studiebesöket var att orden vi valde att beskriva konstverken med från början, ändrades ju mer man djupdök i dem.  

Vad har jag lärt mig idag?
Konst tar tid, både till att skapa och betrakta. Det är viktigt att både barn och pedagoger får tid till att upptäcka och utforska konst för att sedan kunna få tolka och skapa sig en åsikt kring ett verk. 
Denna dagen har varit ett ypperligt exempel på att konst behöver tid att betraktas. 
En entusiastisk pedagog kan alltså vara en tillgång i förskolan, om hon eller han låter sin entusiasm vila i de lägen då barn behöver få tid till att lära. Det är alltså viktigt att våga stanna kvar i stunden. Att våga vara där med barnen, lyssna på vad de har att säga och våga upptäcka konsten i deras ögon. 

Referenser:

(1) Marie Bendroth Karlsson. Barn möter konst. Högskolan i Borås - Campus Varberg, 2015-09-16

Workshop/föreläsning: Textil

Dagens workshop har handlat om hur pedagoger kan arbeta med textil i förskolan. Katrin Berg började dagen genom att introducera en del tekniker inom området tryckteknik som vi senare fick testa på. Tryckteknik innebär att med hjälp av olika föremål trycka mönster i textilfärg på tyg. Katrin Berg visade upp en del fabriksproducerade stämplar men introducerade även att skräp och potatis som tryckningsverktyg. Jag valde att bara testa de stämplar och tekniker som jag vet att förskolor har tillgång till.
Efter introduktionen var arbetet igång.

Jag kände till en början svårt att finna inspiration till vart jag skulle börja någonstans. Jag valde därför att i mitt huvud anpassa mina tekniker efter ett tema (så som man brukar ha på förskolan) för att lättare kunna inspireras och börja skapa. Jag valde tema hösten som inspirationskälla och började experimentera med de olika teknikerna.

Jag hade med mig ett päron för att testa tekniken att skära ut ett mönster som sedan kunde tryckas på tyget. Jag tyckte personligen att denna teknik var ganska svår och tror  därför att tekniken inte är anpassad efter små barn. Det skulle förstås vara möjligt att en pedagog skär ut mönster till barnen, men då blir uppgiften bunden till en vuxen och det kan jag tycka är hämmande för barnen.
Jag tryckte ett upprepande mönster av samma päronstämpel. I detta tygstycke finns möjlighet till att utforska matematik och dess begrepp. Det finns många diskussioner kring exempelvis former, mönster, antal och räkneord som kan uppstå om intresset finns. Som pedagog kan man även diskutera eventuella möjligheter för att utveckla stämpeln och mönstrets utformning.

Jag började på en ny tygbit och testade att rolla färg med en svamp på tyget i rött och gult. Färgerna blev väldigt levande när de inte var exakt blandade och denna teknik kan jag se att barn i alla åldrar kan använda sig av.
Jag skar ut en schablon från en plastficka och använde sedan en svamp för att trycka ut mönstret på de orangefärgade tyget.
Dessa schabloner kan man som pedagog redan förberett i förväg utefter barns intressen. Barn kan självklart göra egna, men i så fall med hjälp av sax istället för kniv.

De här teknikerna med päronet och schablonen kändes som om de var mer anpassade till barn i lite äldre åldrar. Jag valde därför att testa någonting som är väldigt enkelt men samtidigt väldigt gynnande för små barn.
Jag använde mig av tekniken att först tejpa fast maskeringstejp på tyget och sedan rolla på med färg ovanpå. När färgen sedan hade torkat kunde jag dra bort maskeringstejpen och ränder kunde då uppstå. Nu valde jag att forma tyget i ett randigt mönster men man hade lika gärna kunnat göra mönstret i andra former så att diskussionen hade kunnat bli bredare inom ämnet matematik. Jag valde därefter att använda samma schablon att trycka mönster med på tyget men denna gången använde jag rött och gul färg på den mörka bakgrunden.

Under lektionen diskuterades en del frågor i helgrupp och där ibland om textilfärg är barnvänlig. Tyvärr är den inte det, utan är farlig att få i sig. Katrin Berg rekommenderade därför fingerfärg för de allra minsta barnen som kanske stoppar fingrarna i munnen.  Fingerfärgen är tyvärr inte tvättvänlig men kan fortfarande torka. Så ett exempel på aktivitet hade kunnat vara att göra egna gardiner till förskolan som barnen har gjort själva.
Vi avslutade dagen genom att få testa på att brodera. Precis som innan blev vi inkastade till att få testa materialet. Precis som innan var det svårt att finna inspiration för motiv.
Jag valde att göra en uggla till mitt hösttema.
Inspirationsfrågan fick mig att tänka till. Ibland ber vi barnen att frossa i material utan att ge dem någon idé alls.
"Varsågoda barn! Pyssla vad ni vill"
Det är lättare sagt än gjort. Det är riktigt svårt att bara kastas in i en aktivitet där det förväntas att du ska vara kreativ och samtidigt vara så pass inspirerad så att du kan framställa någonting vettigt. Jag tror mycket på att inspirera barnen först så att de sedan kan skapa någonting utifrån det.
Om jag hade fått vara med och bestämma dagens lektion så hade jag haft fritt skapande inom någon slags ram.
Exempelvis; Ni har en barngrupp som är väldigt intresserade av naturen. Ni vill jobba med språk och matematik på er förskola. Ni ska använda trycktekniken till detta, hur gör ni?  

Jag tror att fler pedagogiska tankar samt att fler reflektioner kring hur materialet kan användas hade uppkommit om dagen hade anpassats utifrån förskolans värld.

En annan reflektion som uppkom i slutet av dagen var att jag hela tiden kände mig pressad för att prestera någonting "fint". Tanken som slog mig var;
 "Är det den synen på textilarbete som jag vill förmedla till barnen, att allt ska vara fint?"
Det fick mig självklart att undra vart dessa tankar kommer ifrån. Varför vill jag att allt ska vara fint? När vi hade bildlektion brydde jag mig inte alls om utseendet utan ville bara experimentera så mycket som möjligt.
Jag hörde en del andra klasskamrater som pustade och stönade för att broderingstekniken var jobbig för dem. Men vart kommer denna attityd ifrån? Är det prestationsångest? 
Min personliga reflektion är att vi inte fått tillräckligt med kunskap och erfarenheter kring ämnet i skolan och att detta i slutändan resulterat i att man inte längre ser textilämnet som ett processbaserat lärande. Man ska liksom kunna allting direkt och allt ska från början redan se bra ut, oavsett hur mycket eller lite man jobbat med materialet.
Jag ser nästan aldrig att textil används i förskolan, speciellt inte om man jämför med bild.
Jag antar att ju mer vi jobbar med materialet, desto mer kan vi också släppa loss med det.
Jag känner att jag med all säkerhet behöver jobba mer med materialet, så varför inte arbeta med det tillsammans med barnen i förskolan?